En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-08-05 06:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/ola-larsmo-det-tjatas-om-gud-som-aldrig-forr-i-trumps-usa/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Striden om rösträtten rasar som bäst i USA. President Trumps senaste underliga utspel om fusk i valet 2020 har redan plockats isär av olika experter. Men strategin inför mellanårsvalen i november är tydlig. Koppla greppet om de tjänstemän som sköter själva röstandet. Försvåra för minoriteter att rösta. Och sedan drar man sitt hemliga ess ur rockärmen: Gud.

Det tjatas just nu om Gud som aldrig förr i amerikansk politik. Republikanernas überfromme talman Mike Johnson har gjort klart att novembervalet står mellan Gud och djävulen. Trump talar om att landet nu måste ”återsamlas under Gud”. Spinndoktorerna har urskilt att de (höger)kristna väljarna är tungan på vågen i flera delstater och de måste mobiliseras med alla medel.

I sociala medier citeras därför gång på gång den lojalitetsförklaring till flaggan, ”Pledge of Allegience” man läser i skolan: den säger ju ”one Nation, under God”? Då måste väl USA vara ett kristet land, och de som tjatar om religionsfrihet står för... motsatsen?

Lustigt nog verkar ingen av dem som nu ivrigt citerar ”the Pledge” känna till namnet Francis Bellamy. Fast det var han som skrev den 1892

Lustigt nog verkar ingen av dem som nu ivrigt citerar ”the Pledge” känna till namnet Francis Bellamy. Fast det var han som skrev den 1892.

Bellamy var som sin far baptistpastor, och bägge djupt präglade av den väckelse som dragit genom landet under tidigt 1800-tal, ”the Second Great Awakening”. Dess budskap var lika socialt som utomvärldsligt. Kampen mot slaveriet var central – det var en dödssynd. Och historiker som David Goldfield (”America aflame”) menar att just de religiösa gruppernas kompromisslöshet i kampen mot slaveriet var en starkt bidragande orsak till USA:s inbördeskrig.

När Bellamy – som också var övertygad socialist – skrev sin version av The Pledge menade han att man glömt varför inbördeskriget utkämpats. Flaggan var ju nordstaternas flagga som segrat. Alltså lyder hans version, på svenska; ”Jag svär trohet till flaggan och den republik den står för, en odelbar nation, med frihet och rättvisa för alla.”

Republiken vann över sydstaternas Konfederation. Nationen visade sig odelbar, trots sydstaternas uppror. Och målet var ”frihet och rättvisa för alla” oberoende av pigment. Allt i förklaringen handlar om vilka värden som segrat – och som nu höll på att glömmas. Det låter osannolikt att en vänsterman skulle få igenom att alla barn i skolan borde läsa en antirasistisk appell var morgon. Just då var det möjligt.

Det senaste tillägget kom 1954 då president Eisenhower och kongressen lade till ”under Gud”. Frågan är vad Francis Bellamy skulle sagt

Jag har ibland lekt med tanken på att vi skulle ha en svensk ”Pledge” jag gärna skulle läsa var morgon, som skulle lyda så: ”Jag svär trohet till regeringsformens andra paragraf och vad den står för”. Det är där det slås fast att Sverige vilar på tanken att alla ska ”uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället” och att Sverige är en antirasistisk nation, byggd på alla människors lika värde – värden alla Tidöpartier och numer även S är i fanflykt från. Det kliar nog i fingrarna på många politiker att få revidera denna grundlag.

Sedan 1892 har också Bellamys ”Pledge” reviderats några gånger. Det senaste tillägget kom 1954 då president Eisenhower och kongressen lade till ”under Gud”. Frågan är vad Francis Bellamy skulle sagt. Som baptist var han glödande försvarare av religionsfriheten och höll därför Gud utanför sin lojalitetsförklaring. Det vore roligt att höra vad som händer om någon är ofin nog att påpeka för USA:s kristna höger att amerikanska skolbarn varje morgon står upp och läser en antirasistisk ramsa skriven av en kristen socialist?

Kanske är det en varning för vad som kan hända när man öppnar den där religiösa lådan mitt i politiken: man vet aldrig vad som flyger ut.

Läs andra artiklar av Ola Larsmo