Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I en utförlig replik till vår artikel den 7/9 fokuserar statsvetarna Mikael Persson och Andrej Kekkonen på demokratibegreppet och den helt centrala frågan vilket begrepp vi bör utgå ifrån i debatten om eventuella hot mot svensk demokrati. Vi välkomnar ambitionen att fördjupa debatten på dessa punkter.

Låt oss dock börja med ett par missuppfattningar. I sin replik skjuter de in sig på vårt konstaterande att tillbakagången för demokratin i världen ”inte är föremål för debatt”, och avvisar det med hänvisning till att det finns olika perspektiv på frågeställningen. Att det finns olika perspektiv är förstås ingenting vi förnekar och det är inte heller så uttrycket används i svenska språket. Vad vi säger är inte att frågan inte debatteras, och självklart inte att den inte får debatteras, utan bara att demokratins tillbakagång är välbelagd och därmed utgör en rimlig utgångspunkt för debatten.

Anklagelsen att vi inte skulle förstå oss på vetenskapens, och demokratins, pluralism, att vi inte skulle vara medvetna om att forskare är oeniga eller att mätningar har felkällor är svår att ta på allvar. Den som vill kan med fördel vända sig till den serie böcker och texter som vi gemensamt publicerat under det senaste decenniet där just frågor om kunskapens natur och dess roll i ett pluralistiskt samhälle står i centrum. 

Det framgår också att Persson och Kekkonen faktiskt accepterar vår utgångspunkt, att demokratin är på tillbakagång globalt. ”Det finns ingen anledning att förneka det”, skriver de. Det gör de rätt i. Till de tre institut och organisationer som fastställt att så är fallet, däribland EIU och V-Dem, kan vi nu också foga International IDEA som i sin rapport ”The Global State of Democracy” publicerad den 11 september drog samma slutsats.

Men Persson och Kekkonen ser ändå inget skäl för oro. De betonar i stället betydelsen av att se frågan i ett längre historiskt perspektiv och hävdar att alla jämförelser som rör utvecklingen de senaste 10-20 åren är missvisande eftersom den kraftiga ökningen av antalet demokratier i världen under 1990-talet utgör ett historiskt undantag – inte de senaste decenniernas relativa tillbakagång. Resonemanget leder oundvikligen till en följdfråga: vilken samhällsutveckling i världen idag framstår inte som tämligen oproblematisk sedd över en längre tidsperiod? Fattigdomsnivå? Läs- och skrivkunnighet? Kanske barnadödligheten som mer än halverades i världen mellan 2000 och 2024, en i sanning exceptionell bedrift. När bland andra Unicef nu varnar för att den utvecklingen riskerar att vända, torde det med samma logik kunna avfärdas som överdriven alarmism eftersom en klart högre barnadödlighet i det längre perspektivet förstås är det naturliga.

Ett annat missförstånd rör populismen. Vi förutsätter inte att populister kan sorteras in i en gemensam kategori och har i flera av våra texter diskuterat hur denna ”ism” ska förstås, nu senast i ”Demokratins ödesstund” (2026). Här utgår vi från den omfattande forskningen i ämnet med ett särskilt fokus på varför de centrala populistiska idéerna tenderar att försvaga demokratin när de omsätts i praktiken. Då handlar det om just de orsakssamband Persson och Kekkonen efterlyser. Helt centralt är en poäng de själva är inne på: demokratin är i fara när samhället drivs mot en punkt där väljare hellre straffar de politiska meningsmotståndarna än upprätthåller demokratiska regler. Det är välbelagt att populismen bidrar till denna typ av utveckling, vilket hänger samman med dess utgångspunkt att det föreligger en grundläggande motsättning, en fiendskap, mellan det ”sanna folket” och eliten.

Hoten mot demokratin kan komma från såväl vänster- som högerpopulism, men det är välbelagt att i samtiden kommer det främst från högerpopulistiska rörelser. I en ny studie konstateras till exempel att högerpopulistiska väljare i Europa är benägna att acceptera brott mot det demokratiska regelverket om det krävs för att få igenom den egna politiska agendan. Även Sverige ingår i studien och slutsatsen är att Sverigedemokraternas väljare i högre utsträckning än andra partiers väljare är villiga att acceptera ett avsteg från demokratins regler – också gällande valsystemet – så länge politiker lovar att ta sig an deras hjärtefrågor, framför allt invandringen. Forskarnas slutsats är att det stora hotet mot Europas demokratier kommer från illiberala högerkrafter som utnyttjar dessa väljargruppers attityder. De betonar också att faran föreligger även i länder där demokratin fortsatt står stark, som i Sverige.

Detta för oss till diskussionen om själva demokratibegreppet. Det är viktigt att poängtera att val av definitioner, särskilt inom vetenskapen, beror av vilket syfte man har. Det minimala demokratibegrepp som Persson och Kekkonen använder sig av utgör en självklar grund för andra, rikare demokratibegrepp – om inte val genomförs på ett rättvist sätt och maktskiften inte sker enligt regelboken finns inte ens spillror av demokratin kvar. Den charad till val som nu pågår i Ryssland belyser detta väl.

Men denna definition är obrukbar när det gäller att beskriva centrala aspekter av den pågående autokratiseringen i samtiden. Det är här det vi kallade Orbáns ”hopkok” blir relevant. Han insåg att man kunde skapa en auktoritär stat, en stat där den exekutiva makten blir mycket stor, utan att behöva gå så långt som man gjort i Ryssland och helt upphäva fria och allmänna val. På sätt och vis en genial lösning för en aspirerande autokrat: det tillåter honom att låtsas som om han styr demokratiskt (och håva in pengar från EU i Ungerns fall) samtidigt som han får autokratins alla fördelar. Inom statsvetenskapen kallas modellen en elektoral autokrati eller ”competitive authoritarianism”. 

Orbán kom att inspirera högerkonservativa politiker världen över, inte minst i USA. Han var en av huvudtalarna när amerikanska konservativa år 2022 samlades för sin årliga konferens CPAC. Högerradikala krafter såg framför sig en ideal modell för en autokratisering i USA. I planen ingick kraftiga inskränkningar av grundläggande politiska fri- och rättigheter, däribland den akademiska friheten och mediefriheten. Efter att Trump blev omvald 2024 råder stor enighet bland experter att USA inte längre kan klassificeras som en liberal demokrati. Även Adam Przeworski, som Persson och Kekkonen citerar som förespråkare för en minimal definition, konstaterade nyligen att USA:s demokrati befinner sig i en kris. 

Persson och Kekkonen hänvisar till forskning som visar att etablerade demokratiska institutioner starkt ökar sannolikheten för demokratisk stabilitet. Tesen falsifieras inte av USA eftersom den handlar om sannolikheter. Men den ställer oss inför en avgörande fråga: om detta kan hända i USA, det land som lade grunden för den liberala demokratin för 250 år sedan, hur kan vi då vara säkra på att det inte händer i andra väletablerade demokratier? Är det en god idé att avvisa alla riskbedömningar, alla diskussioner om den svenska demokratins styrka, med att (återigen) hänvisa till skrönan om vargen som kommer? Särskilt med tanke på de många likheterna mellan vår egen högernationalistiska populism och den som sprider sig världen över? Att även SD deltagit i CPAC-möten genom åren, och hyllat Orbáns styre, hör till bilden.

En ytterligare källa till förvirring i debatten är att viktiga termer inte används på ett enhetligt sätt, däribland den helt centrala termen ”valdemokrati”. Persson och Kekkonen använder den i enlighet med den minimala definitionen, men ofta används termen i en rikare betydelse enligt vilken valdemokratin även innefattar de grundläggande fri- och rättigheter som gör själva processen meningsfull. Om det till exempel inte föreligger någon mediefrihet kommer väljarna ha svårt att bilda sig en uppfattning om den förda politiken och möjligheten att utkräva ansvar undermineras. Det handlar då inte om politikens innehåll, som Persson och Kekkonen hänvisar till, utan om demokratins förutsättningar. I en replik kritiserar också Bo Rothstein den minimala definitionen av just detta skäl.

Persson och Kekkonen påpekar att V-Dem sedan 2019 inte klassificerar Ungern som en elektoral demokrati. Man bör då hålla i minnet att V-Dem inte använder sig av deras minimala valdemokratibegrepp utan även inkluderar yttrandefriheten i bred mening (inklusive mediefriheten) samt mötesfriheten. Detsamma gör IDEA.

Avslutningsvis är det viktigt att inskärpa hur märkligt det är att hänvisa till en minimal definition när man diskuterar eventuella hot mot svensk demokrati. Rimligen bör en sådan diskussion utgå från vilken typ av demokrati Sverige faktiskt är – i nuläget en liberal valdemokrati. Det finns de som inte uppskattar detta system, det har SD gjort tydligt, och som skulle nöja sig med en demokrati i den minimala bemärkelsen. Det är en värdefråga vilket man föredrar, vilket vi betonade i vår text. Men det är att sprida dimridåer att antyda att svensk demokrati skulle vara densamma om vårt nuvarande system ersattes av ett system som enbart uppfyller den minimala definitionen.

Eftervalsdebatten har dessutom visat att även med en minimal definition finns det anledning att oroa sig för demokratins ställning i Sverige. Såväl representanter för Sverigedemokraterna som Moderaterna har gjort gällande att de förlorade på grund av invandrare, av ”röstboskap” och ifrågasatt om det starka stödet för oppositionen i utsatta områden är resultatet av fria val. Närmre en direkt fuskanklagelse kommer man inte – något uttryck för att förlorarna uppfattar spelreglerna ”som legitima” är det knappast heller.

Svensk demokrati står starkt, det ger oss ett utomordentligt utgångsläge, men det vore mycket oklokt att avvisa all debatt i frågan som alarmistisk – det finns alltför många varningssignaler, i Sverige och i omvärlden, för att vi lugnt ska kunna luta oss tillbaka. Högerdebattörer lyfter gärna att gängkriminaliteten utgör ett hot mot rättsstaten, vilket bekräftas i rapporter, nu senast i IDEA:s rapport. Då bör man också lyfta de andra välbelagda hoten. Till exempel tappar Sverige enligt samma rapport poäng när det gäller mediefriheten och detta som ett resultat av radikalhögerns kampanj mot redaktionella medier och trakasserier av journalister.

Åsa Wikforss
professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet
Mårten Wikforss
fristående kommunikationsrådgivare och skribent
Artikelförfattarna har i dagarna gett ut boken ”Demokratins ödesstund – till försvar för det öppna samhället”