Sverige skulle må allra bäst av en majoritetsregering med alla rödgröna partier vid bordet. Även om partiledarna är upptagna med att hålla de röda linjerna så finns det en realpolitisk verklighet där de alla står på samma sida.

För många väljare handlade årets val om ”för eller emot Tidö”. Ett annat ord för att tolka detta är GAL-TAN-skalan. GAL står för grön, alternativ och liberal, medan TAN är traditionell, auktoritär och nationalistisk. Det är inte svårt att ringa in var på den skalan som det rödgröna laget och Tidö-partierna bfinner sig.

1. Återställ. Klimatomställningen sattes på broms under Tidöåren och behöver en rejäl omstart. Börja med att återställa det som raserats, som de slaktade anslagen till skydd och skötsel av värdefull natur eller de abrupt avbrutna satsningarna på havsbaserad vindkraft. Gå igenom Naturskyddsföreningens 800 sidor långa granskning av Tidöregeringens miljö- och klimatpolitik och börja pricka av återställare.
2. Satsa på infrastruktur. Rusta upp järnvägen, få till de där höghastighetstågen, få Inlandsbanan att rulla. Se till att den offentliga kollektivtrafiken blir så bra att det både blir lönsamt och logistiskt möjligt att ställa bilen hemma. Blicka mot Tyskland och låt er inspireras av att landet sänkte sina koldioxidutsläpp när de införde ”Tysklandsbiljetten” – för 63 euro i månaden får man resa med kommunal och regional kollektivtrafik i hela landet. Med andra ord: sluta se SJ och de kommunala och regionala kollektivtrafiksbolagen som vinstmaskiner och låt dem börja tjäna människorna och klimatet istället.
3. Lämna inte kommunerna med risken. Hur går det att göra den gröna omställningen snabbare och mer effektiv, på ett sätt så att landets kommuner inte lämnas ensamma med alla riskkalkyler? I dag står kommunerna själva med en orimlig proportion av risken när grön industri-etableringar knackar på dörren. Menar Sverige allvar med att vara en grön industri-nation av rang så förpliktigar det samhällsservice på marknivå. Men då krävs ett större ansvarstagande från staten för att bostadsbyggande och andra stora investeringar ska kunna bli av. En rödgrön regering får inte lämna kommunerna i sticket på det vis som Tidöregeringen gjorde.
4. Lex Vägbeslysningen i Bräcke. Svensk landsbygd går på knäna. Inte för att den urbana normen suger livskraften ur vischan (en bisarrt långlivad myt), utan för att den geografiska resursfördelningen är fullständigt skev i Sverige. Indexering av statsbidragen är ett viktigt första steg, eftersom det har urholkat välfärden i alldeles för många år. Se över alla märkliga parametrar som myndigheter likt Trafikverket, använder sig av när de avgör om något ska investeras eller avvecklas. En bra tumregel är huruvida det bidrar till att människor kan bo kvar på en plats, snarare än antal bilar som passerar per dygn. Inspireras av Norge och hur de lyckats få en landsbygdspolitik som kompenserar för geografiska avstånd, som avskrivna studielån och kommunal fastighetsskatt.
5. Energipolitiken. En stor del av den gröna omställningen kokar ner till vår energiförbrukning och effektiviteten i våra elnät. Vi behöver förnybar elproduktion, få bort flaskhalsar i elnäten, elektrifiering av transportsektorn och inte minst börja ta tillvara på industriernas spillvärme. Var visionära här! Hur kan vi bygga moderna, ekologiskt hållbara samhällen där den gröna omställningen och människors livskvalitet går hand i hand? Tidöpartierna och hela västvärldens högerpopulister skriker som stuckna grisar så snart ordet ”framtid” inte backas upp av fossila bränslen, avgaser och smutsiga industrier. Ta vara på att ni har fyra år för att visa att en helt annan framtid är möjlig.