Inbäddat innehåll

Jag blir nedstämd av frågan.

Att en sådan fråga ställs till någon över huvud taget två veckor före valet är ett så enormt underbetyg till hela den här valrörelsen.

För jo kompis. Tanken med en valrörelse är, i den bästa av världar, att alla vi som ska rösta ska få veta hur politiken och partierna tänkt lösa olika frågor.

Men så ser det ju inte riktigt ut i den här valrörelsen.

Visst går det att räkna upp tydliga besked. Men kompisen har inte fel om detta med att det ljugs. Och, ännu lurigare för väljare, att man faktiskt dessutom måste lyssna efter vad partierna inte pratar om. Eftersom det också är väldigt viktigt. Som det faktum att Socialdemokraterna nogsamt undviker att prata om aktiebolagen i skolan.

De rena lögnerna är lite lättare att orientera sig i. Som när Centern påstår att man är mitten i svensk politik. Trots att man vill sänka skatterna lika mycket, om inte till och med mer än Moderaterna. Och ser valfrihet i välfärden som en viktig fråga.

Så där sitter hon, kompisen, och undrar vad fan det är som pågår egentligen.

Och här sitter jag och tänker att det faktiskt hade kunnat bli så otroligt mycket värre. Om någon hade nappat på SDs försök att göra om valrörelsen till ett kulturkrig. Vilket faktiskt var vad Richard Jomshofs uttalande om landsförädare i grunden handlade om.

Det är förstås fortfarande två veckor kvar.

Men normala svenskar verkar inte så intresserade av kulturkrig. Lyckligtvis.

Fagersta gör det dessutom omöjligt.

Jag ringer upp min kamrat. Vi pratar politik.

Hon säger så mycket bra saker. Som ger viktiga perspektiv.

Som ”Partierna lovar något. Sedan kommer det någon påläst journalist och frågar; men hur ska ni göra det? Och då kan de inte svara exakt hur.”

Ej fel.

Vi pratar Ulf Kristersson. Och jag landar i att huvudproblemet med Ulf Kristersson, är att han ägnat sig åt politik så länge att han inte längre verkar klarar av skilja på ditt och mitt, vad som är Ulf Kristersson och staten.

Kompisen försvarar honom, säger att han borde släppt fram mer av det hon såg i en intervjun med honom och Magdalena Andersson efter skolattacken i Fagersta.

Kompisen berättar om middagen där familjen pratar om vilka partier man överväger rösta på. Och det är ja, eh, ganska olika partier, och samtalet blir till politiskt gräl och stämningen vid middagsbordet således bitvis lika go’ och gla´ som vid ett kommunfullmäktigemöte i Örebro.

Men det övergår sedan i skratt. De är ju familj.

Vi lägger på.

Det är i våra verkligheter, som ser helt olika ut beroende på klass, kön, bakgrund och geografi, politiken till sist landar. Och när väljare frågar sig om det inte är meningen att man ska få klarhet i en valrörelse, har politiken börjat handla för lite om väljarna. Och för mycket om spelet.

Om att räkna. Som DN skrev i en analys.

Självklart handlar det om att räkna.

Men det är inte huvudfrågan.

Det borde det aldrig vara.

Vad det borde handla om är väljarna.

Sådana som min kamrat.

Väljare som just nu tycker privatekonomin och vården är de två viktigaste frågorna enligt en mätning i DN.

Och det är ändå ganska lågt ställda krav på valrörelsen att våra partier vare sig ska ljuga, eller svikligen förtiga.