Den som skrapar loss en tapet eller öppnar en vindsdörr kan ibland finna sig i skräddarställning, försjunken i gamla tidningar.

Genom vittnesmålen om någon studiecirkel i engelska med ett femtiotal deltagare i Kyrktåsjö som avslutades bombastiskt med en studieresa till Edinburgh, långt innan folkbildningen blev högerns främsta symbol för läckande skattemedel.

Eller om en hätsk strid om ordförandeklubban i Unga Örnar-kretsen i Mörsil, långt innan valberedningsarbete blev landets svåraste säljjobb och ingen ville strida om ens nationella styrelseposter, kan man tillstå: somligt var faktiskt bättre förr. 

Jag tänker på den svenska folkrörelsetraditionen när jag tänker på det påstådda valfusket i Dalarna, och på hur det uppenbarligen finns riksdagspartier som inte ens försöker fylla ut föreningslivets kostym. 

Visst. Svenska partier måste vara välkomnande.

Och den som blir medlem lokalt i ett parti kommer snart få frågan om en fin plats på en lista eller ett uppdrag i en nämnd. Härvidlag finns inte längre någon större konkurrens. 

Men: man måste hålla lite koll på varandra. Man måste veta vem som får plats på listorna till kommuner, regioner och riksdag. Det var lättare på, säg, 1970-talet, när folk kunde göra partivärnplikt vid pumptermosen i åratal innan de blev aktuella för förtroendeuppdrag.

Så är det inte nu. I brist på närmare kännedom om varandra måste partiet i fråga delegera den uppgiften till någon som kan göra slagningar och kontrollera kandidaterna. I brist på resurser till sådana kontroller måste antalet personer på listorna minska. 

Vi vet ännu för litet om vad som hänt i Vänsterpartiet i Dalarna. Oavsett vad stämmer den uppkomna situationen till eftertanke hos alla partiorganisationer och dess olika distrikt och kretsar.

Medan partier från det rödgröna laget har ägnat mandatperioden åt att varna för demokratins undergång i och med en regering som stöds av Sverigedemokraterna, som minskat stödet till public service och slagit undan benen på folkbildningens aktörer, har en stor bjälke i det egna ögat förbisetts. 

Vänsterpartiets krishantering under Expressens avslöjanden om dussintals problematiska kandidater handlade om att kandidaterna i fråga ”bara var på lokal nivå” och ”inte var på valbar plats”. Redan denna hantering avslöjade något om partiets demokratiska reflexer.

Man hanterade också situationen som ett i allt väsentligt hanterat problem så snart de värsta avarterna hade strukits från listorna. 

Samtidigt har Vänsterpartiet struntat i de allra mest grundläggande elementen i det svenska föreningslivet: man blir medlem.

Man går på kandidatutbildningar, vårträffar och höstupptakter. Man träffas på tisdagar. Och lördagar. Man blir synlig för andra i samma parti. Och man blir, otröstligt, en partist, vilket är något skilt från ett namn, ett område eller en specifik etnisk grupp.

Den verkliga utmaningen för svensk demokrati är att se till att fler gör den resan.