81-årige Oscar Joaquín López samlar upp vatten från ett rör på gatan. 62-årige José Laó Faviel letar igenom sopor för att föda sin gris och hennes tio kultingar.

– Vad ska jag göra? Det är svåra tider, säger Havannabon till nyhetsbyrån AP.

Kuba har befunnit sig i kris i decennier – ett resultat av Kommunistpartiets envälde och planekonomi i kombination med det amerikanska handelsembargo som infördes redan på 1960-talet. Nu beskrivs läget som värre än någonsin. Den bränsleblockad som USA utfärdade i januari – kort efter att Kubas oljeleveranser från Venezuela strypts vid gripandet av Nicolás Maduro – har inneburit att Kuba helt skurits av från oljeleveranser och pengaflöden.

– President Donald Trump orsakade inte Kubakrisen, men han gjorde den definitivt mycket värre, säger Harvardprofessorn Alejandro de la Fuente till El País.

Den kanske mest synbara konsekvensen är de ständiga strömavbrotten. I och med blockaden finns ingen olja som kan driva Kubas kraftverk, och inte heller någon utländsk valuta för att köpa reservdelar till de föråldrade anläggningarna. Sedan i januari har Kuba släckts ned totalt minst sex gånger.

Nyligen varnade USA:s ambassad i Havanna för ökade mag-tarmsjukdomar till följd av försämrad vatten- och energiinfrastruktur. Blockaden har gjort mat, vatten och medicin till bristvaror. Sjukhus har svårt att fungera och skolor och myndighetskontor stängs ned.

– De utrotar oss, säger småbarnsmamman Dianne Tamayo i Havanna till AP.

Huvudstadens gator ligger märkligt ödsliga. Turismen dalar och kubanerna flyr. Enligt bedömare har uppemot en fjärdedel av befolkningen lämnat ön sedan 2020 – siffror som bara går att jämföra med aktiva krigszoner. De som vågar protestera kastas i fängelse: i Kubas anstalter trängs hundratals politiska fångar, enligt Human Rights Watch.

För AP beskriver allmänläkaren Yomeidis Felicó Riverón ett folk som förlorat allt hopp. Numer får hon allt oftare agera psykolog.

– Folk kommer hit och gråter över sina problem. De har ingen annan att ventilera hos.

USA:s president Donald Trump har upprepade gånger hotat att ”ta över” Kuba. Men de amerikanska hoten och sanktionerna leder bara till att Kubas regim stärks, menar många bedömare. Konsekvenserna får civilbefolkningen bära.

– Embargot och de amerikanska sanktionerna har bara tjänat till att rättfärdiga den fortsatta existensen av ett enda politiskt parti, säger den mexikanska forskaren och tidigare Kubaambassadören Roberta Lajous till El País.

– Det här lidandet kan bara inte fortgå.

Kuba i Karibien är ett av de sista kommunistländerna i världen. Landet är en kommunistisk enpartistat som fortfarande präglas starkt av revolutionen 1959, då Fidel Castro övertog makten i Havanna och tvingade diktatorn Fulgencio Batista på flykt.

Kubas nya författning, som trädde i kraft 2019, slår liksom den tidigare fast att Kommunistpartiet (Partido Comunista de Cuba, PCC) ska spela den ledande rollen i samhället och staten. Inga andra partier är tillåtna.

Kommunistpartiet kontrollerar alla styrande organ från regeringen ned till kommunfullmäktige. Sedan 1992 hålls allmänna val till parlamentet, nationalförsamlingen, till provinsförsamlingar och till kommunalfullmäktige. Men alla kandidater måste på förhand godkännas av partiet.

Fram till 2006 var Fidel Castro ordförande i statsrådet, men lämnade då av hälsoskäl över makten till sin bror Raúl Castro. 2018 utsågs vice president Miguel Díaz-Canel till Raúl Castros efterträdare och republikens president. I april 2021 blev han även ledare för Kommunistpartiet, vilket anses vara den mäktigaste positionen i landet.

Kuba har runt 10 miljoner invånare. Det senaste decenniet har vissa marknadsekonomiska reformer genomförts, men ekonomin är fortfarande till största del statsstyrd och befinner sig nu i sin värsta kris sedan början av 1990-talet.

USA har haft ett handelsembargo mot Kuba i över 60 år, men under 2026 har trycket ökat betydligt. Oljeimporten har strypts, vilket lett till upprepade strömavbrott och en alltmer akut energikris.

Källa: Landguiden/UI med flera