Det är när Erdogan ger Kristersson en revolver i present som frågorna börjar välla fram. Varför ta emot den? Sedan när har Sverige vant sig vid den här sortens relation till auktoritära ledare? Och vad är det egentligen vi har gått med på i och med Natomedlemskapet? Det må ha känts nödvändigt efter Rysslands invasion av Ukraina och den osäkerhet som följde i vårt närområde. Men vilka värderingar och principer har vi under tiden blivit mer beredda att kompromiss bort? Var finns vårt lands integritet när den prövas? Det är där ett starkt ledarskap borde märkas. Och det är där Kristersson inte räcker till.

Det är inte ovanligt att ledare ger vapen som ceremoniella gåvor. Men borde inte landet vars kanske mest kända konstverk är Carl Fredrik Reuterswärds knutna revolver utanför FN-skrapat i New York, en symbol för icke-våld och fred, ha problem med att ta emot vapen från en auktoritär ledare?

Vi kan inte längre lika självklart luta oss mot bilden av Sverige som en röst för fred, icke-våld och humanitärt bistånd. Det har blivit särskilt tydligt under Tidöregeringens mandatperiod. Vi kan inte längre luta oss mot bilden av Sverige som kattmysarnas land. I stället har vi allt oftare blivit ett land som ger efter för internationella påtryckningar. Vi har också blivit ett land högervindar får blåsa kallt och förändra det politiska landskapet i grunden.

Med det sagt menar jag inte att Natomedlemskapet saknar betydelse för vår säkerhet i en osäker värld, men vi måste fundera över vilka eftergifter vi är beredda att acceptera. Hur långt är vi villiga att gå? Hur många av det vi säger att vi står för är vi beredda att ge upp för att känna oss trygga?

Någonstans måste vår statsminister sätta ned foten. Det är just det Kristersson inte gör när han låter den knutna revolverns symbolik ersättas av en revolver från Erdogan, levererad med ammunition.